Det är inte någon ide att förklara, att skriva vad den ponny betydde för mig, varför jag jag gång på gång stänger ut minnena som gör för ont för att tänka på, dem som river i såren igen, dom som aldrig kommer läka. Jag skulle välja den ponnyn framför alla hästar i världen. Tiden med henne kommer aldrig tillbaka och jag kommer aldrig ha något sådant igen. 7år är en lång tid, men så länge var hon den jag jämnt red, som jag hörde ihop med. Och inte en gång gjorde hon mig besviken, ordet svacka existerade inte änns, på 7 år. Jag kände den ponnyn utan och innan, hon var min trygghet.

 

Nu två år senare så svider de fortfarande i såren, tårarna som skulle kunna fylla badkar rinner fortfrarande ner för kinderna. Jag har aldrig litat på att saker och ting kan sluta bra sedan den våren. Jag vet att allt går åt helvete förr eller senare, lyckliga slut finns inte i min värld längre. Jag hade gjort allt för ett enda lyckligt slut. Hade våran saga fått de hade du stått i min ägo idag, allt hade varit annorlunda, och hundra gånger bättre. Men så blir det aldrig.

 

Du kommer alltid vara min högsta önskan, the world´s gretest♥

 

 

Filmen är gamal och jag kan fortfarande inte se den, låten i slutet innehåller alla minnena och jag kan fortfarande inte lyssna på den.